TACKSAMHET
Att känna tacksamhet.
Tacksamhet.
Över att känna att armen har domnat bort och de börjar att värka i ryggen pågrund av en väldigt konstig kroppsställning en vanlig tisdag kväll. Handen börjar bli blå, då blodtillförseln har strympts under en lite för lång tid, funderingar kring hur lång tid en kroppsdel klarar sig utan blod utan att dö
börjar cirkulera innan för pannbenet.
Tacksamhet
För att du har privilegiet att sitta brevid din älskade sons säng,
i en fruktansvärt obekväm sackosäck för att kunna sitta så nära honom som möjligt,
läsa en bok som han älskar, höra hans funderingar kring livet och allt som hör till det,
svara på tjugotusen frågor, säga att nu är det dags att sova, släcka lampan,
säga godnatt och krama om.
Höra honom säga: Jag älskar dig mamma.
Och senare: Kan du hålla i min hand tills jag somnar?
Självklart älskade du.
Jag skulle hålla den handen även om det så skulle innbära att jag bröt armen.
Tacksamhet.
Över att i frustration slita sitt hår och bita sig hårt i läppen, barnens skrikgråt,
leksaker som slängs i ilska, dörrar som smälls igen, trugande och klargörande av gränser,
balansgång mellan medlande och att sätta ned foten.
Att känna den tunga vikten på dina axlar av att vara en ledare med fingertoppskännsla,
som kan vara konsikvent,
ödmjuk, lärande, rättvis, kärleksfull, påhittig och beslutsam,
en vikt som i bland vill bryta dig sönder och samman.
Tacksamhet.
För att med tidens gång se dina barn växa,
se så mycket och fort dom lär sig och tar tills sig det du gör och säger,
att testandet av gräser är deras sätt att lära sig vad som är rätt och fel.
Att se hur de växer fram en stark individ i dem, en trygg grund där de kan forstätta bygga på,
bygga upp allt de kommer att lära sig under livets brokiga väg.
Taksamhet också för att kunna se och känna att DU gör rätt som förälder,
att orka sätta tydliga gränser, orka stå emot kännslostormarna
för att sedan får belöning i form av att bli sams
och få bli vänner igen kunna få ge extra mycket kärlek, tröst och uppmuntran.
För ingenting värmer så som en lång varm kram från ditt barn.
Tacksamhet.
Att känna irritationen bubbla vilt i dig, frustrationen över att någon glömt att göra det denne lovat,
tröttsamheten över att berätta för tredje gången den veckan hur du jobbar i helgen,
trots att det finns nedskrivet på, inte en, untan TVÅ stora scheman i hemmet,
att alltid vara den som behöver planera saker i vardagen, den som fixar och trixar för att allt ska gå lättare,
vara den som påminner och tjatar, tröttsamheten över att vara den som irriterar sig på världsliga vardagsting.
Tacksamhet,
För att du faktiskt har någon där att irritera dig på.
Någon som känner dig utan och innan, någon som alltid, och jag menar alltid, har sin stora famn tillhands, någon som stöttar dig genom alla stormar och aldrig skulle tveka att följa dig till världens ände om det vore så,
någon som är tålmodig med dig, vet hur du fungerar och hänger på alla dina idéer.
Någon som utan att behöva säga något översköljer dig med sådan gränslös kärlek,
någon som alltid påminner dig om hur vacker du är för den personen,
någon som behöver dig,
någon som ser dig och bryr sig om dig så mycket som ingen annan skulle kunna förstå.
Någon du alltid kan lita på.
För när du väl inser att du behöver en stor varm stöttande kram, så finns den där.
Med värme och kärlek för att få dig att känna att du räcker till.
Tacksamhet.
Över ett helt uppochned vänt hem, paniken över alla saker som är över allt, irritationen över att ingenting kan någonsin få stå där du har ställt det, saker som går sönder, grejer som försvinner, smutstvätt som ligger över hela huset, badleksaker som ligger i hela badrummet, disk som svämmar över i diskhon,
blommor som glömt att vattnas.
Tacksamhet.
För att du har ett hem att komma hem till, ett hem som du delar med andra människor, människor du älskar,
för att du har en tvättmaskin att tvätta i, en diksmaskin att diska i,
barnen har fått mat i magen och fått tvätta sig rena.
Störst taksamhet för att allt behöver inte göras på engång.
För det bästa med att komma hem hur stökigt det än är,
är att man möts av kramar och pussar av dem du älskar mest.
Tacksamhet
För att du aldrig kan hitta ett plagg utan djurhår, att soffan har lite rivmärken, är så ingnuggad med hår att den aldrig kommer bli som förr,
att behöva trampa i den där hårbolls-spyan på morgonkvisten med helt rena stumpor,
känna stressen genomsyra hela kroppen när du inser att du glömt att fixa hundvakt
och behöva styra med det en måndagmorgon kl 07.30,
att trots ryssvinterstorm med benmärgsskakarvind behöva gå ut en promenad,
att kämpa varje kväll om en plats i soffan, att vakna på natten och tro att du ska dö av skräck och känna hur hjärtat stannar för att någon drömmer att de jagar en kanin och skäller högt och en annan har hittat en paketsnöre att leka med och kör rejv i vardagsrummet,
eller att snubbla över samma några 24 gånger medan du lagar middag.
Tacksamhet.
För du är aldrig ensam, du är deras allt, dom kommer alltid att möta dig men ren och skär, genuin lycka när du kommer hem, mår du dåligt en dag kan du med säkerhet veta att dom kommer ändå vilja ligga nära och hålla dig sällskap, ropar du på dem kommer dom studsande med glädje och iver, och trots du kanske bara ville stryka dem över huvudet kommer dom ta emot den gåva med glädje, dom kommer aldrig skratta åt dig när du gjortbort dig, de kommer aldrig dömma dig för hur du ser ut, dom bryr sig inte om du inte har orkat duscha idag, dom kommer aldrig att lämna dig i sticket.
Och dom kommer skänka dig så mycket skratt och kärlek.
Tacksamhet över att dela ett liv med andra, på ont och gott.