Jag mitt fan, min dröm och mina barn.
Att leva med en människa som mig.
Det kan inte alltid vara lätt.
Jag har en så starkt bild om hur jag vill att livet ska se ut.
Saker och ting ska gå fort fram och jag tänker inte igenom allt till 100%
Jag vill mycket, och kommer snabbt på nya idéer och planer.
Kan inte vara helt lätt att hänga med i svängarna alla gånger.
Men jag har en väldigt klar blid, ett mål.
Och sen kan det tillkomma väldans många del´-mål på vägen.
Jag vill bo på gården jag växte upp och få det till just det, en liten gård.
Jag vill lära mig om allt som har med det att göra, och slutligen kunna livnära min familj på att
ha egen försörjning på mat, och sälja överskottet.
Sen är frågan om det fungerar i praktiken, men det är dit jag vill, och jag måste få försöka.
Annars kommer jag gräma mig hela livet över det.
Detta mål har varit klart för mig i många många många år.
Så att jag vill odla massa grönsaker, ha höns, några ankor kanske och, så småning om, några får eller getter.
Det kanske inte kommer som en chock?
För när jag väl har satt fokus på något är det svår att flytta det, utan att jag ska diktatera om alla dess fördelar och prata mig igenom ett beslut som kommer ligga till min fördel.
Jag har svårt att vänta på något.
Väntan gör mig sjuk. Jag blir galen.
Frustrerad, klättrar på väggarna och blir lite manisk.
Vad det än är jag lagt mitt fokus och intresse på just för stunden så snöar jag in mig på det fullständigt.
Hopplöst.
Men jag kan verkligen inte hjälpa det. Det är sån jag är, det är så jag fungerar och där ifrån kommer allt mitt driv.
Negativt med det är att intresse för allt annat runt om det jag just intresserar mig för stunden, flagnar.
Allt annat blir i stunden lite grått och inte alls lika viktigt.
Och när intresset inte är lika stort från dem i min närhet så blir jag frustrerad.
De måste ju förstå hur viktigt det är för mig?
Sen kan fokuset flytta sig väldigt fort, och så lägger jag det förra på hyllan lite.
Lite som med en del av mina byggprojekt och ideér.
En gång kom jag på att jag skulle bygga i hop ett växthus av gammla fönster.
Jag köpte ett gäng fönster. Kom inte i gång med bygget till sommaren som tänkt, så använde fönstrena till mina pallkragar istället. Sen blev det aldrig något med något växthus bygge.
Så i år jag köpte en odlingstunnel istället.
Många ofärdiga projekt har det hunnit blivit med åren. Men också många färdigställda.
Men det är också så att jag har svårt att göra saker ensam.
Jag behöver draghjälp.
Någon som är mist lika taggad på ideén som jag är, som jag kan bolla ideér med och hjälper till att föra projektet framåt. Annars tycker jag lätt att det blir tråkigt och tröttnar.
Allra helst om motparten inte alls är intresserad / tycker det hela är en dålig idé / inte jobbar så snabbt som jag vill / ska hålla på och planera och trassla till det.
Det ska inte behöva vara så jävla omständigt.
Det är ju bara att köra, prova sig fram.
Ställ inte 10.000 frågor om hur jag har tänkt, för det har jag oftast inte.
Håll inte på och dra ut på tiden med att lägga upp en plan. Det har jag inte tid med.
Gör det bara. NU. Och det ska vara färdigt helst i går.
Och så håller jag på.
Med allt.
Allt ska gå så fort fram så man får klart ett projekt, och sen kan rusa till nästa.
Att då leva med en sån person som mig själv. Kan inte alltid vara så lätt.
Allra helst om man inte är likasinnad.
Om man vill ta det lite lugnt i bland.
Vill ha en plan att gå efter.
Vill ta tid på sig att tänka igenom saker.
Är man sån person i det läget, tillsamans med den personen som är som jag,
så blir man nog lätt, och ofta, överkörd.
Du får då inte tid att tänka igenom något.
Du får aldrig en plan att gå efter. Det finns ingen plan.
Och du är för förvirrad av allt som händer att du blir helt oförmögen att ens prova göra en plan.
För du har inte det bekaste aning om vad som kommer hända i morgon eller om en vecka.
Jag slår vad om att vilken människa som helst idag skulle kunna gå in i mitt hem och se att där bor det en familj helt utan spelplan, oganisition eller förmåga att planera sina dagar.
För så är det.
Jag är frusterad för mitt liv går förlångsamt.
Det känns som jag jag sitter fast. Jag vill framåt.
Jag känner mig missförstådd ständigt, och som om mina ideér bara intresserar mig, och den jag har brevid mig bara blir mer och mer trött på alla mina ideér.
Jag får inte medhåll om något.
Blir bara ifråga satt, om allt.
Från någon som inte alls är med på noterna och vill bara bromsa upp och förstå.
Men det har jag inte tid med, inte lust.
Det får mig att tappa gnistan. Drivet. Lusten till allt.
Här ligger det drivor med grejer att göra, men så fort jag tänker ens på att ta tag i det så skriker något i mig, det ger mig stötar ända in i själen, och det är lättare att blunda och vissla en stund.
Och kanske drömma sig i väg i sommarens trädgård och hur mitt liv kan se ut om 10 år.
Och jag tänker mycket på mina barn.
Mina älskade älskade barn.
Mina små vilddjur, stressmoment, källan till så mycket kärlek, oro , källan till så mycket glädje och skratt.
Vad vill jag att dom ska leva i för värld?
Vad vill jag ska ge dem för värderingar?
Vad ska jag lämna efter mig till dem? Vad ska dom få med sig för kunskaper in i vuxenlivet?
Vad ska dom kunna lära sina egna barn om dom skaffar några?
Jag vill lära dem att uppskatta och högt värdera naturen, och att ha vördnad för den.
Att se vilka mirakel jorden kan utföra, vilken kraft ett litet litet frö kan ha, hur mycket möda som ligger bakom den föda som står på bordet var dag och respektera den.
Jag vill att dom ska kunna se djur för vad dem är och att alla har sin plats här på vår planet av en anledning.
Varje djur/ insekt/ bakterie har sin funktion och när allt är i balans och alla få göra sitt jobb, då fungerar allt som bäst.
Att värdesätta allt det högre än alla prylar i hela världen. Det vill jag att mina barn ska kunna göra.
Att dom ska kunna förstå hur mycket mänskligheten är beroende av att allt fungerar i naturen.
Livet hänger inte på att du har den senaste Iphonen.
Det hänger på att jorden är kapabel att producera mat till dig.
Det är inte viktigt att du har de där snygga snekerserna som är nya för sesongen.
De hänger på att vi fortfarande har folk som jobbar med matproduktion. Bönder, odlare, förädlare.
Har vi inte det, finns det inte mat i butikerna så det räcker till alla.
Människor i dag odlar inte sin egen mat. Det anses som lite ovanligt.
Om det skulle komma till att alla mer eller mindre skulle behöva göra det, hur skulle det gå då?
Kanske skulle fungera jätte bra för dom med lite odlningsbar yta under juli-sept.
Sen då? Kommer någon idag ihåg hur man lägger in, syltar, syrar och konserverar?
För att ha ett vinterförråd?
Just nu skulle jag bara vilja smälla upp en koja någonstans långt ut i skogen och flytta dit.
Där ingen förutom min familj kan hitta mig.
Där det finns det inget pappersarbete. Inga tillstånd hit och dit som måste sökas.
Igen lön, och ingen skatt som skall betalas.
inga myndigheter som behöver störa. Ingen politik som kan irritera och inga människor som man behöver rätta sig efter.
Bunkra med mig allt som jag behöver. Vattenrenaren, alla mina fröer, Mat förråd.
En skock med får eller nått, eldtändaren, sovsäck, varma kläder, några ombyten. Regnskydd.
Yxa, vass kniv, såg, starka snören. Spade. kastruller.
Om man får drömma. Så drömmer jag om det just nu.
Det kommer givetvis alldrig bli verkligehet.
För det är praktiskt omöjligt.
Och så hatar jag att frysa.