Mina Hjältar. En liten förmiddags-reflektion av mitt liv. Och tacksamhet.
Här är mitt andra hem. SOm jag har skapat åt mig.
Min butik, här tillbringar jag min tid alla dagar i veckan.När jag inte är hemma.
Johnny, och min kompis Lucas slet och knoga på med golvet och färg och tapet.
Jag och Lucas fru, som också blivit en mycket go vän till mig, Lotta vi målade väggar och möbler, slet långt in på nätterna för att få ordning på allt, med varor, kassasystem, priser..
Kul var det ändå. Och jag är så tacksam jag är för alla som hjälpte till!
Min goda vän sen många år tillbaka ( närmare bestämt 28 år i år) Lina, svängde förbi och högg tag hon med, hon såg till att hyllorna kom upp på väggen.
Och min mor var inne dagen innan öppning och röjde i med städning fasten hon hade jobbat långpass i köket på Rånäs innan hon kom.
Jösses. 3 veckor tror jag allt tog tillsammans. Men vi vart klara i tid och jag är så nöjd med resultatet.
Tänk att det var här jag hamnade. Ett år fyller mitt företag idag.
Och jag startade det för att kunna få jobba med miljö- och klimatfrågan. På dom sätten jag kan.
I Butiken säljer jag ekologiskt och närproducerat så långt det går.
Försöker alltid tänka till på alla plan och välja rätt innan jag tar in något nytt.
I Mars ska Lotta börja jobba här. Det ska bli skönt.
Lotta är en genom god själ med hjärtat på rätta stället.
Hon är flitig och vill ha rent och snyggt och prydligt runt om kring sig.
Det är ordning och reda helt enkelt, och så är hon en sån människa som det inte går att tycka illa om, även om hon har det lite kämpigt så ser hon till att sprida glädje. Hon är perfekt för denna lilla butik, och perfekt som vän.
Kan tänkas att stackars Lotta kommer tycka att det är lite kämpigt att jobba med mig mellan varven, för på mig är det inte så mycket ordning och reda, som jag tidigare nämnt så har jag inte någon direkt förmåga att planera och organisera, och så kommer jag inte i håg någonting.
Jag tar dagen lite som den kommer och kör på. Inte det att jag inte jobbar när jag väl jobbar, det gör jag.
Det fick jag lära mig från barnsben. "Har du ingenting att göra, så skaffa dig det då"
Så att jobba hårt och visa framfötterna, vara intresserad och vet-girig fick jag snabbt lära mig att det är det som för en frammåt i livet. Och att ta sig dit man vill, det får man se till att göra själv. Ingen anna som kommer lyfta upp dig med silkes hanskar och sätta dig i den livssituation du vill vara i. Livet fungerar inte så.
Var tuff, men vänlig, stick ut hakan och hjälp dig själv.
Och våga vara den människan. Låt ingen sätta sig på dig, och sätt dig inte på andra, lyft upp dem som behöver det på vägen. Och våga tro på dina drömmar, och DIG, inte bara tro på dig själv, VET att du fixar det, på ett eller annat sätt så fixar man det, bara man VERKLIGEN vill, så tar man sig dit man vill.
Det kan ta tid, men låt det göra det då, du kommer lära dig mycket på vägen, och det skadar inte, kunskap är makt, och ju mer man kan om mycket, ju fler kontaker får man och ju starkare ben får man att stå på och du kommer aldrig ångra att du råkar ha lärt dig något nytt.
Och! Förvalta din kunskap, använd den!
Min mamma är en stor förebild för mig.
Vi hade en period där vår relation inte var den bästa, som många mor-dotter relationer kan bli under dotterns tonår.
Min mor och far separerade när jag var runt 2 år.
Har ett vag minne av det, och tackar allt jag kan för att det blev så.
Annars hade jag säkerligen suttit här som en sizofren 27 åring med ett mer innehålls-fattigt liv och dålig verklighetsbild.
Min far var aldrig så delaktig i mitt liv. Trots det så var det alltid jag som höll honom om ryggen, målade upp honom som något slags helgon och tyckte han var bäst i värden.
Jag kan inte föreställa mig hur det var för min mor under min uppväxt..
När jag var runt 4 tror jag så flyttade jag och mamma till en annan lägenhet i Skebobruk, stallmästargården, där vi bodde ett tag, kommer ihåg att jag hade öroninflamation, trampade in en glasbit i foten, Zita (vår schäfer) var tvungen att avlivas, jag fick en katt unge, Puff , och att det var mycket snö den vintern.
Det va en tvåa så mamma sov i köket och jag fick rummet som mitt.
Kan vi ha bott där lite mer än ett år kanske, sen flyttade vi till övervåningen på mormor och morfars hus.
Klart det fungerade bättre, då mamma jobbade som kock och det blev lite körigt med timmarna, med många sena kvällar och långa dagar på jobbet. Så mormor och morfar fick ofta vara barnvakt åt mig ändå.
Min mormor och morfar har fungerat som en extra mamma och pappa åt mig kan man väl säga.
Dom har alltid varit med, ställt upp och funnits till när det behövs, verkliga hjältar.
Och mamma har kämpat på.
Hästar är nått som varit väldigt viktigt i min mors liv, det är någon form av terapi för henne, en plats där hon får andrum och lugn. Komma bort från allt och fokusera på annat.
Men det innbär så klart mycket jobb också.
Min mor är inte mycket större än mig, en liten kvinna på 158 cm.
Men jag lovar att det är gott gry i den kvinnan.
hon inger respekt och styrka. Ingen som vågar sätta sig på henne, och någon försöker så får de veta men råge att det var onödigt att ens försöka.
Hon har fått sköta sig själv och kämpa i sitt liv, och vet att det krävs råstyrka,ett jävlar anamna och mycket jobb för att klara sig här i livet. Att jag ens fått en gnutta av den styrkan hon har, det tackar jag alla makter för.
Det var väl nångång runt 20-års åldern som jag insåg det.
Kommer ihåg den dagen, så väl.
Jag stod i stallet på Åland, hammarland.
En solig härlig dag och mockade.
Skulle ut och rida.
Reflekterade över mitt liv efter ett sms från min far.
Han undrade om jag var på väg till sverige nåt så jag kunde köpa cigg åt honom på båten.
Aldrig kunde han bara höra av sig för att höra hur jag mår, eller hur det går eller bara prata lite.
Aldrig.
Jag började tänka på mina föräldrar gjort för mig i mitt liv.
Tänkte på pappa. Han som aldrig ringde. Inte kom och hälsade på i onödan.
Inte gjorde nått i onödan.
Hade det inte varit för min faster så hade vi nog inte träffats så mycket under min uppväxt.
Tänkte på min mor.. Vad hon har gjort för mig.
Hon flyttade tillbaka till sin mamma och pappa när hon var 28 år för att jag skulle ha de så bra som möjligt.
Hon jobbade mer än hon behövde för att vi skulle ha det bra, hon fixade kläder och grejer, lät mig gå på fotboll, spela instrumen och allt jag behövde och ville prova på. Jag hade en lite ponny som hon skötte om och fixade och trixade med. ( Ponnyn lever än i dag och är hur pigg som helst, nu 27 år gammal)
Och fick alltid ta det tunga lasset med mig, visst ställde mormor och morfar upp mycket, och det var ju anledningen till att vi bodde där, tror inte någon 28-åring skulle välja att bo hos sin mamma och pappa om det fanns andra alternativ.
Hon fick ta allt som handlade om skola, sjukdomar och annat fix och trix som kommer med köpet med barn.
Och hur tackade jag henne? Jo genom att tycka att pappa var alltid lite bättre. Usch.
Det var ju inte så att han skulle ha ringt henne och frågat om hon behövde hjälp någon gång.
Och känner jag min mamma rätt så ringde inte hon och bad om hjälp heller.
Nå det tog ju bara 20 år för mig och inse vilken hjälte min mamma är.
Allt som hon har gjort för mig, hur hon har slitit.
Och vilken stark individ hon är, och hur mycket jag kan se upp till henne.
När jag ser på min dotter så lyser min mamma lite igenom.
Hon är en stark individ, självsäker och sägerhögljutt i från om hon tycker något är fel.
Det känns tryggt. Hon kommer klara sig bra här i livet.
Tack vare mammas gener.
Jag skulle inte alls vara den jag är idag, kommit lika långt, vågat lika mycket eller vara lika självsäker och stark utan min mamma.
Klart hon många gånger tycker jag gjort fel val i mitt liv, och tycker jag är lite naiv och för optimistisk när det gäller mycket.
En sak skiljer mig och min mamma väldigt åt, det är hur vi tänker.
Jag som ser saker å ting frå den soliga sidan, tänker det går nog bra.
Handlar gärna på inpuls och väljer med hjärtat.
Mamma som tänker igenom allt, väljer med en logisk hand och vänder och vrider på allt innan hon säger ja.
Hon brukar säga när vi diskuterar något " Ja men nu måste jag vara pesemisten igen"
Mamma är inte pesemist, hon är realist.
Och hur bittert det än är att säga i bland så har mamma oftast alltid rätt.
Men det ger mig lite drivkraft också, om mamma säger att jag inte ska göra något, att det blir för svårt, eller för dyrt eller vad som helst, så ger det mig ett litet jävlar ananma att verkligen visa att det fan ska gå.
Och då gör det oftast det.
Många kan ibland se mamma som lite hård och tuff, och tycka hon är lite läskig, men så fort man lär känna henne så förstår man att hon säger och ser saker precis som det är, hon hymlar inte med nått, lindar inte in saker i bommul och lådsas inte att säker är bättre än vad dem är.
Och gör någon fel så säger hon det, oftast med välmening. Och skulle någon gå snett till då är det oftast hon som är först på bollen att säga ifrån.
Hon är inte rädd för att sätta ut hakan, hugga tag när det behövs eller att jobba hårdare.
Man kan vara trygg när man har henne med sig helt enkelt.
Nu förtiden så ser jag henne som ett mycket användbart bollplank.
Just för att vi tänker så olika.
Jag har en idé eller plan, eller bara en liten tanke.
Då vill jag gärna prata med mamma om det innan, så hon kan se saken ur hennes perspektiv en gång.
Ge mig hennes sida av poletten.
Och då får jag ofta mycket matnyttigt tillbaka, sånt som jag inte tänkt på.
Det är guld värt.
Jag är så tacksam över att jag fick just den mamman jag fick, jag fick precis den mamman jag behövde.
Och att jag inte har min far i mitt liv, det gör ingenting, jag har många andra runt mig som jag behöver mycket mer än honom. Som istället för att ta energi från mig, ger mig.
Tack mamma. För att du är du.
