FREIJSKAN

Nu har butiken varit öppen i 20 min och allt jag behövde göra är klart.

Eller ja, nästan. Men jag måste ju faktisk ha något att göra i morgon också.

 

Jag äter nästan allit frukost när jag kommer hit, då jag oftast sover de där 10 minuterna extra istället för att byr mig om att göra frukost hemma.

 

Idag vart det 3 knäckemackor.

1 Med rökt kött

1 Med skärdgårdsill

1 kaviar¨.

 

Lite osannolik komponering´kanske, men som man säger: 'man tager vad man haver'.

Och skärdgårssillen var visst slut så jag fick bara själva såsen på mackan.

Vilket gjorde den lite svåmanuvrerad.. När jag fått i min mackan inser jag att jag inte bara hade spillt på golvet,

utan på mina byxor.. Och tröjan. Och händerna var rätt kladdiga. Shit jag äter ju som en tre-åring..

 

In på toan och tvätta händer och halva mig.

 

Hjälper minimalt. Sill luktar inte så gott.

Så nu får jag gå runt med en odör av: "midsommar-fest-som-spårat-ur-minus-spriten" hela dagen.

Fantaskiskt.

 

Vart sur, gick och hämtade en kaffe på grillen (grannen) för att jag inte orkade koka åt mig själv.

 

Jobbat har jag gjort nu fredag-lördag kväll/natt.

Har gått rätt bra, känner mig fortfarande ganska färsk på den restauragen, nu med 3 pass bakom mig.

Men gästerna var nöjda och glada och ingen i personalen har hunnit skrika på mig, och grunderna kan jag ju, det är ju mest rutiner, nya maskiner och likande som behöver sätta sig ordentligt.

 

Men attans va slut jag är. Man är ju inte 19 längre och kan jobba 23-timmars pass utan problem.

Nu känner man sig inte bara lite trött, utan ledbruten, bakis och helt helg-knäckt.

Bakisbiten tycker jag minst om, då det är helt obefogat och man har inte ens fått tagit ett glas vin. Döstörigt.

 

Idag jobbar sambon extra, så medans han är och målar och grejar och jag är i butiken så är barnen hemma hos mamma. Det hade dom inte alls något emot. Deras största idol bor nämligen i samma hus, Milla.

¨Milla är min helt exemplariska lillasyster. Hon blir 16 i år och är barnens allra bästa vän.

Det kan jag gott förstå, Milla är heelt fantastisk med barn, och det har hon alltid varit.

Hon busar och leker och lär. Hon funderar på att gå till lärare, vilket jag tror är ett helt rätt val, hon skulle bli en riktig lärar-hjälte!

 

När jag stängt butiken ska jag hämta upp barnen igen och köra ner Gry till mormor där Vera redan är.

För jag och Ike ska passa på att ha en lite stund på tumanhand.

Jag har nämligen lovat honom att han och jag ska åka och köpa lite frön som han ska få så alldeles själv.

Det ska bli mysigt!

Sen ska vi hämta lilla syster igen och åka hem och vänta in Johnny.

 

Lägtar faktiskt riktigt mycket till klockan slår två idag.

Solen värmen utanför fönstret, isen smälter och allt känns så härligt i luften, friskt.

 

Känns som om deppigheten i mig sakta med säkert krypa undan och ersättas med förväntan.

Energin, den där som kommer i från maggropen, börjar pirra lite och hjärnan går på fullvarv med ideér, planer och förväntningar. Det känns härligt. Och allt kretsar kring trädgård, odlingar och skörder.

Detta häner mig varje vår, jag snöar in på allt som har med det att göra och har svårt att focusera på annat.

 

Men jag har aldrig varit lika deppig som jag varit denna vinter.

Har aldrig känt mig så grå, så tråkig, så trött, så less.

Hela tiden är det något som skaver, sitter snett, eller är det något som saknas?

Eller något som ska bort?

 

Det mest frustrerande är när man själv inte kan sätta ord på känslan eller förstå vart den grundar sig.

Hur man ska lösa det och hitta en väg ut.

Man vill orka vara glad och sprallig, man vill ju ha kul och vara den härliga givade människan som folk vill ha runt sig. Men det tar liksom stopp.

Förrådet med orken till att vara den människan är näst in till tomt, och när man mot förmodan ha lyckats fylla på det förrådet en gnutta, så tar det väldigt snabbt slut igen, det kräv liskom inte så mycket.

 

Jag tycker inte att jag har rätt till att vara deppig. Jag tycker inte jag har rätt till att gnälla.

Jag har det bra.

Jag har en fin familj, jag har blivit välsingnad med att få bli mamma till två små fantastiska ungar.

Jag har en sambo som älskar mig och ställer upp i vått och torrt.

Vi har ett eget hus med en dunder fin tomt.

Jag har dragit igång en egen firma.

Jag har fina, tålmodiga vänner runt om mig.  Och föräldrar, morföräldrar.

Vi har mat på bordet och kläder att sätta på korppen.

 

Och ändå har jag mage att vara deppig, grå och tråkig..

Jag har varit upprörd på mig själv över det.

Att jag också har haft väldigt lätt för att irritera mig på saker.

 

Huset ser ut som ett tattarläger.

Gården ser ut som om en orkan skulle ha svept förbi.

Igen hinner åka och tömma sopsorteringen.

Igen hinner sortera tvätten.

Igenting står där det ska, allt är huller om buller.

Igenting blir fixat eller förberett.

Saker som ska till dagis blir bortglömt.

 

Har jag för stora krav? Prioriterar vi fel?

Borde jag orka fixa allt? Hänger det på mig, är det där det felar?

Borde jag bara släppa det?

 

Men när man ser det varje dag, känner det hänga en över axeln, och all ork är slut.

Då är det så fantastiskt frustrerande att man bara vill kunna stänga av. Gå i ide, säga upp sig.

Ringa någon frima som bara kan röja upp livet åt en. Men det finns nog ingen sån, och om det finns så är jag ändå inte miljonär nog att kunna betala för dem. Skit.

 

Men vad är den här känslan? Den känslan av bottenlös deppighet, utan att vara ledsen.

För just ledsen, det har jag inte varit.

Jag har varit som en tomt skal av en människa som bara flyter runt.

Jag hade hällre kunnat varit ledsen och fått ur mig känslan, men det har varit som den känslan har varit helt bort programerad. Den finns inte. Inte ett dugg.

Jag har känt mig som en känslokall jävlen som verkligen inte bryr mig alls.

Men det är ju inte helt sant, så klart jag bryr mig. Jag bryr mig om mitt liv och dem jag har i det.

Det gör jag, men jag har bara inte kunnat varit ledsen över att det har varit en jävligt tung period.

Och det i sig har skavt något enormt, inte bara mig så klart.

 

Hur sätter man fingret ¨på känslan när man är i den? Hur hittar man felet? Hur hittar man ut från det gråa rummet? Hur tar man fram en lösning? När man inte orkar?

Många gånger är svaret: Vila. Fundera. Låt lösningen komma till dig.

Men det kan ta tid. Tid har jag inte. Och inte ro i kroppen nog att vänta. Jag är inte byggd för det, jag har knappt ro i kroppen att vänta på en buss.

 

Nu har hur som helst känslan av hopplöshet, orkeslöshet, trötthet ( inte just idag på den fronten), irritation och frustration börjat krypa in i sitt egna grå hål och försvinna.

Men oron ligger i bakhuvudet. Är det på riktigt eller är det våren som tar över och bara sopar den under mattan?

Kommer samma obestämda känslor krypa tillbaka till nästa vinter?

 

Måste hitta felet och lösa det. Nu.

Vart börjar man? Vilken tråd ska man börja dra i för att hitta rätt?

 

Jag ska låta våren fylla på hela mitt förråd av styrka och energi först. Sen ska jag sätta mig själv och mitt liv på utredning. Med mig själv. Sen kanske jag vet vart jag ska börja.

 

Sen får man ju aldrig låta sig själv sluta kämpa, ge upp. Det ska inte finnas på kartan.

När man känner att den känslan börjar ta över, ta hjälp, man kan inte alltid hjälpa sig själv och man är inte en svag eller vek människa för det.

Jag har inte hamnat där än och ska försöka att inte göra det heller.

 

Man ska ju försöka att ge sitt liv mening, och för att göra det behöver man ett liv man trivs med.

Är det nått som skaver, lös det.

Försök att hitta de felande länkarna, felsök ditt liv.

Lämna in dig själ på reparation om det behövs, så som just du behöver.

 

När det är klart, fyll ditt liv med vad som betyder mening för just dig.

Vad ger dig glädje och motivation? Vad inspererar dig?

Vad får dig att vilja utvecklas och för dig framåt?

Vad ger dig framtidstro?

 

Det kan ju vara en små sak att göra tid för att hinna med att fika med en god vän en gång i veckan.

Det kan vara att gå en kurs, lära sig något nytt om det som intresserar dig mest.

Eller att slutföra ett projekt.

Unna sig en massage i bland.

Eller faktiskt sattsa på en ny karriär.

Tänk ut vad som gör dig till just den människan du är, vad är dina bra sidor? Gynna dem och använd dem till att skapa det liv som just du vill ha.

Man behöver inte vara expert på något, kunna massa saker eller vara utbildad på universitet.

Sätt ett mål och jobba åt det hållet, man lär sig så mycket på vägen och blir en så mycket starkare person om man bara vågar ta steget och slänga sig ut på lite okända marker.

Vet att du fixar det, och ta hjälp fråga folk som vet, hungra efter information och våga hitta den.

 

Man måste ha glädje i sitt liv. Så ta ut tid för den.

 

Det ska jag göra med min familj i dag.

Jag håller tummarna att jag inte somna på soffan när vi kommer hem bara.