Jag är en GnällKärring.
En ritktig gnällkärring är vad jag är just nu.
Usch!
Jag är missnöjd med det mesta. Aldrig nöjd. (det är förresten en låt, Veronica Maggio´s , riktigt bra faktist)
Känner att Butiken och företaget är inte ritkgit det jag ville att det skulle vara, mitt hem är en ända röra, jag saknar ständigt mina barn, sambon och jag bor mest ihop, det är tråkigt, ingenting blir färdigt, ingenting blir gjort, jag har ingen ork eller lust med NÅGOT alls, tog tillfälligt ur dreadsen igår, så nu är jag missnöjd med mitt hår också.
Surpuppa. Det är jag.
Det är som tur är inte alla som märker. Har man jobbat mycket in servicebranchen, och brinner för det, då vet man hur man rycker upp sig när det behövs och drag på sig ett gnistrande leende och skrattar sig igenom en hel konversation. Och får andra att må bra.
I jobbet behöver jag göra det, och det tror jag på sätt och vis är bra, för annars skulle jag kanske ställa mig i gråa rummet och inte hitta ut.
Men det är när man sitter själv och tänker på allt, man blir så frusterard!
Jag VILL ju vara glad, pigg, allert, en solstråle en glädje spridare, en positiv person som ser allt från den ljusa sidan, hela tiden, på RIKTIGT.
Jag hittar nog tillbaka dit, bara jag kan sätta fingret på vad som verkligen är det som gnager i mig, vad det är som skaver, vad det är som färgar allt grått.
Bara jag hittar det och kan eleminera det så kan jag vända det.
Just nu känns det motigt bara, jag kanske behöver vara sur och gnällig ett tag. Spy ur mig allt.
För att sen orka komma tillbaka?
Det värsta är, att jag tycker inte att jag har en riktig anledning till att vara sur och gnällig.
Jag har det så bra.
Jag har det så f ö r b a n n a t bra.
Det är få som har en så fin sambo som jag har.
Han tvättar, städar, lagar mat, ställer upp, älskar mig och berättar alltid hur mycket jag betyder för honom, kramas och pussas och visar uppskattning.
Och det allt det, det gör inte jag just nu. Inte alls.
För jag orkar inte. Jag har inte lust.
För det är jag också arg på mig själv. Han är värd allt tillbaka och lite till.
Sen har ju vi våra disskutioner som alla andra i relationer.
Allt är inte guld och grönaskogar, och det kan det inte vara hela tiden.
Jag är en person som gärna drar igång nya projekt, i alla former.
Har mycket ideér och funderingar.
Det är inte min sambo. Han tar inte så mycket iniativ.
Är oftast ganska nöjd med tillvaron som den är.
Är staketet lite trasigt, badkarsblandaren står snett för att den behöver andra fästen..
Osv, han ser det liksom inte.
Eller så väntar han på att jag ska säga till när något behöver göras, gärna hur, med hjälp av vem och när också.
Det har varit en stooor energi bov för mig. Att behöva planera alla projekt , hela familjens liv in i minsta detalj.
För jag är urusel på att planera och organisera. På riktigt USEL.
Detta har vi pratat om, när vi hade vår värsta svaka någonsin.
Det är inte det att vi bråkar och härjar, nej.
Det är tyst, vi säger iingenting, går runt tysta.
Det är ju i sig problemet, att vi inte pratar och diskuterar tillräckligt.
Och det problemet är jag väldigt bidrangade till.
Har så fruktansvärt svår att veta hur jag ska starta en sån diskution, för jag får sällan mothugg, eller så tar han väldigt illa vid sig.
Och jag har jätte svårt att prata om jobbiga saker. Då håller jag hellre käften.
Så jag skrev ett brev. Det blev bra, han läste, jag fick fram allt jag ville säga. Men jag fick inte så mycket respons.
Men tror han tog in det och förstod. Förstod varför jag varit så trött så orkeslös och meningslös.
Så nu känns det bra. Mycket bättre.
Men fortfarande nått som skaver... Vad?
